Brev III · Varats förtvivlan, del 1: ansiktet…

Till dig som någon gång har skrämts av din egen spegelbild,

Så trädde ansiktet fram. Jag bad inte om det. Det kom förvrängt, nästan som en ologisk utveckling av en teckning som vägrar bli vuxen, men som inte har något barnsligt över sig. Det är gestalter som ligger på lur efter allt och alla. Ögon som hör mer än de ser. Munnar förseglade av hårda linjer. Tänder som dansar på gränsen till det groteska.

Jag levde i åratal inne i teatern, och kanske är det därför de här ansiktena är masker. Men det är inte masker som döljer; det är masker som avslöjar det som det verkliga ansiktet inte skulle ha modet att visa. I Masker som biter mig ler de alldeles för brett, och innerst inne biter de allihop.

Min linje blev mer krampaktig, och jag började måla i alla storlekar, från ett ark på tretton gånger arton centimeter till en duk på två meter. Och mitt behov av lager blev nästan en sjukdom: färg på färg, kontur på kontur, som om jag försökte fånga de här varelsernas energi innan de flydde från duken.

Jag målade ansikten som skriker utan ljud, som i Ekon på sovrumsväggen, där någon inte längre vet om den talar med sig själv eller med väggen. Jag målade ansikten som ännu inte är födda, som Rösten som ännu inte fötts, det exakta ögonblicket då det inre begär att få komma ut. Jag målade pojkar som drömde om världens undergång, inte som tragedi, utan som den sista leken innan allt försvinner. Och jag målade en kärlek som ett brott begånget med händer täckta av glasyr, i Vi älskade som man suddar ut sitt eget namn.

Karnevalen, som jag i den första fasen målade som folkmassa, tystade jag här. Porträtt av en tyst karneval är karnevalsfirare i ett stumt delirium, fångade i häpnadens ögonblick. Tills jag lät allt mynna ut i Slutets karneval, hundraåttio gånger tvåhundra centimeter skratt som blir över när allt rasar. Smärtorna dansar med glitter, tragedierna bär mask, traumana sjunger i bloco. Att skratta blev för mig överlevnad, eftersom gråt kräver andning, och det finns ingen luft kvar.

Det här är fasen då jag förstod att deliriet kan vara chockrosa och ha stjärnögon. Att avgrunden också gapskrattar. Och att varje ansikte jag målar är en krossad spegel: en möjlig spegling av det vi är, mångfaldiga, sårade, levande.

Om något av de här ansiktena verkar stirra på dig, vänd inte bort blicken. Det gör bara med dig det du gjorde med det.

Marcus Yabe, Fas III, 2022 till 2024