Brev IV · Varats förtvivlan, del 2: det som…

Till dig som har kommit ända hit,

Vid någon tidpunkt tog min rädsla för överträdelsen slut. Jag kan inte säga vilken dag. Jag vet att kaoset plötsligt slutade be om lov och slog sig ner i varje penseldrag, i varje lager jag lade. Det här är fasen där min förtvivlan når sin högsta punkt, som en apokalyps där den sociala dekompensationen äger rum på duken, i linjen och i figurernas energi.

Här slutade tiden att vara en linje för mig. Jag påbörjade några av de här verken för flera år sedan och kände mig först nu manad att sätta den sista linjen, det sista skriket. Speglar som inte speglar, två meter brett, är ett av dem: två ansikten sida vid sida som inte ser på varandra, sammansmälta i förvirrade gröna toner. Spegelbilden avslöjar inte där. Den upplöser.

Nu målar jag ansiktet som anatomi. I Vaskulär karneval ler det med alla nerver, gjort av artärer och konfetti: ett karnevalståg på insidan av huden. I Brinnande skratt slickar lågorna ansiktet och det ler, inte av mod, utan av vana, med horn som är krona. I mitt måleri slutade glädjen vara förklädnad och blev försvar, ibland hämnd.

Jag började ge namn som inte finns. Familexas, Milicexas, Ninexas, Caotibkismo. Det är inte ord, det är lösenord till den färgglada galenskap som håller oss upprätta. I Milicexas, i militära toner, tecknade jag en genealogi över kontroll och rädsla, en karikatyr av en makt som är farligt familjär. Det är skriket mot auktoriteten som låtsas skydda. I Ninexas är nio ansikten nio variationer över samma kollaps, och linjen sluts aldrig: konturen läcker alltid.

Och sedan gjorde också underlaget uppror. Jag målade på tryckt klistermärke, på konstläder, på mitt eget ansikte. I Selficonexa går jag in i varelsen: det verkliga porträttet blandas med deliriet, och konsten slutar föreställa för att sluka. I Iconexa står ett klassiskt och stilla ansikte emot i mitten medan världen rasar runt omkring, vördat och vanhelgat på samma gång. I The Tote blir en tygkasse ett urbant relikskrin, tatuerad hud från en tid i kollaps, som bär världen och den som gick vilse i den.

Mitt i allt detta skrev jag ett grafiskt brev: Pauta Amor. Mellan överstrukna ord och uppspärrade ögon, en tyst bön. Kanske är det summan av allt jag har gjort hittills: att älska är att uthärda förvirringen, och förvandla den till konst.

Den här fasen är inte över. Jag har förtätat den, inte avslutat den. Jag fortsätter att söka den estetiska omstörtningen, i andra material och i andra storlekar, eftersom det som driver mig aldrig har varit en stil. Det har varit ett begär: varats begär.

För det här är inte bara måleri. Det är överlevnad. Det är ritual. Det är låga. Det är det som blev kvar efter kollapsen.

Den som ser, må känna. Den som känner, må bära. Och den som bär, må förvandla.

Marcus Yabe, Fas IV, 2021 till 2025