Brev II · Upptäckten av formen: cirkeln och hemmet

Till dig som fortfarande har familjeporträttet stående i bokhyllan,

Efter skriket kommer frågan: varifrån kom det? Jag reducerade linjen tills den blev en accent, och ur accenten föddes den äldsta form som finns, cirkeln. Cirkeln är livmoder, är öga, är runt bord, är band. Den är också den exakta teckningen av den som snurrar runt utan att komma ur fläcken. Det var med den jag steg in i hemmet.

Det här är fasen då jag målade familjer. Inte familjen i fotoramen, utan den jag känner igen runt bordet, bärande på det som inte sades. I Den heliga familjen målade jag samma mysterium tre gånger. Först i glödande rött, kött och konflikt, där banden framträder mer som bojor än som skydd. Sedan i mörknade toner, trådar på väg att brista, kärleken som står emot mellan ärren. Till sist i grönt, en intim djungel där kropparna omfamnar varandra för att skydda och, i samma gest, vakta. För mig har det heliga aldrig varit lugnt. Det är överlevnad i rått tillstånd.

Jag brydde mig inte om att hålla det rent. Mitt åtagande gäller berättelsen. Jag lade lager på lager utan avsikt att avslöja allt, eftersom varje familj har en källare. Jag lät den kaotiska energin ligga där nere, under jord, och bära det som syns på ytan så som ett arv bär.

Sedan kom ansiktena till mig. Sju variationer av samma tystnad är sju blå masker som jag målade för att lyssna på det som inte sägs: samma gest som försöker översätta sig själv till sju tysta röster. Och i Familexas samlade jag ansiktena tre och tre, som familj, som treenighet, som gammalt fotografi. De hopsydda munnarna säger mer än något skrik. Under en augustihimmel beströdd med slocknade stjärnor har de väntat alltför länge. I varm lera träder de fram som fossil av ett minne som har stått emot dammet. Mellan himlakroppar och viskningar andas de tillsammans utan att tala, eftersom det enda som ibland finns kvar av en familj är dess tyngdkraft.

Jag målade också kroppar som ger sig. Två kroppar som ligger mellan skogen, himlen och floden flyr inte: de vilar. Jag ville inte skilja dem från landskapet; jag ville ge dem tillbaka till det. Det är det enda stället i den här fasen där kärleken vilar utan rädsla.

Jag lärde mig i den här fasen att höra till och att fängsla använder samma verb. Att hemmet som tar emot oss är detsamma som tystar oss. Och att inget av det som begravs är dött: det finns liv i benen, det finns berättelser i leran, det finns ögon som fortfarande ser på oss därifrån.

Marcus Yabe, Fas II, 2020 till 2024