Brev I · Upptäckten av linjen: det första skriket

Till dig som börjar från början,

Varje födelse är gråt innan den blir ett namn. Min linje föddes så: utan grammatik, utan teknik, bara med det trängande behovet att ge världen tillbaka en tyngd som den hade lagt i mitt knä. Det var scener som berättades på arbetsmöten, mellan en kopp kaffe och nästa, av folk som bevakade staden och kom tillbaka med den klistrad vid huden. Jag lyssnade. Och det jag hörde gick inte bort.

Den första duken, Upptäckten av linjen, målades och begravdes flera gånger. Varje version begravde den föregående, som när man försöker glömma och bara lyckas samla på sig. Där förstod jag att mitt måleri inte skulle bestå av fullträffar utan av sediment. Färgen vibrerade, och under den fanns tystnad, ångest och målarfärg.

I den här fasen beskrev jag ingenting: jag slog omkring mig, och linjen med mig. Den blev kropp fångad mellan svarta galler i Linjens kroppar. Den blev skuren hud eller gåshud över röda bakgrunder som påminner lika mycket om begärets hetta som om en blodpöl, i Linjens sexualitet. Den blev en Romeo och en Julia under tunna filtar i ett iskallt skjul, i Linjens romantik, som bevis på att ömheten envisas med att bo där allt omkring kräver tystnad. Den blev bäcken som rinner genom favelan och tvättar, på samma gång, minnet och smärtan.

Och den blev klagan. De tre Mariornas linjer är tre dukar, tvåhundrafyrtio centimeter gråt, för mödrarna som gråter över sina barn. Jag målade som när man reser ett altare: cirkelformade gester, färger som växlar mellan ömhet och sår, frånvaron förvandlad till närvaro.

Men jag dansade också. I Linjens frevos och i Linjens Olinda lät jag duken bli folkmassa, backe, februari. Jag ville inte ha något centrum, jag ville inte ha någon riktning. Jag styrde inte linjen: jag lät den dra med mig. Jag upptäckte att festen och tragedin använder samma palett, och att det folk som lider mest är det som bäst kan fira.

I slutet av den här fasen sprängde jag linjen i bitar. Linjens nedmontering är ögonblicket då jag öppnade gestens kropp för att se vad som pulserade inuti, som en skapelsens anatomi. Jag monterade ner linjen eftersom jag inte längre fick plats hel i den.

Om du ser på de här verken och tycker att de är naiva, se igen. De är inte skisser av en målare som ännu inte visste. De är mitt vittnesbörd: vittnesbördet om en man som redan visste för mycket och behövde, för första gången, inte veta något alls.

Marcus Yabe, Fas I, 2020 och 2021