Statementbrev · Det som inte rymdes i orden

Till dig som ser,

Före färgen fanns ljuset. Jag lärde känna världen från en scen: jag regisserade skådespelare, tände strålkastare, klädde kroppar som inte var mina, reste kulisser som höll en säsong och sedan monterades ner i mörkret. Redan som pojke målade jag stora skyltar för att annonsera andras fester. Sedan kom grafisk design, ett tryckeri i Nagoya, redaktionerna, tidskrifterna, mötesrummen. Jag tillbringade halva livet med att ge form åt det som andra behövde säga.

Jag är född i Paranavaí och bor i Curitiba. Och det var här, 2020, när hela världen lärde sig att hålla andan, som jag insåg att jag bar på för många scener. Tragedier berättade med låg röst av dem som bevittnade dem på nära håll: bäckar, skott, mödrar, kalla skjul. Inget av det var mitt, och allt det bodde i mig. Jag tog en duk på 118 gånger 180 centimeter och började måla utan att be hantverket om lov. Jag målade, målade över, gömde tavlan under andra versioner av sig själv. När linjen äntligen trädde fram var den inte stil. Den var andning.

Sedan dess har det blivit sjuttiosex verk på fem år, ordnade i fyra faser som inte lyder kalendern. Linjen blev cirkel. Cirkeln blev ansikte. Ansiktet förvreds tills det log med för många tänder. Jag bytte språk som man ömsar skinn, och jag ber inte om ursäkt för krampen: varje fas är samma fråga ställd av en annan strupe.

Jag målar i akryl och blandteknik, på duk, kartong, tryckt klistermärke och konstläder. Jag målar familj, ömhet, urbant våld, karneval och tystnad. Jag målar favelan som berättades för mig, blocot som rycker med, middagsbordet där alla poserar med tomma ögon. Färgerna är starka, men låt dig inte luras: de finns där för att dölja kaoset och provokationerna. I mitt måleri är glädjen en överlevnadsstrategi.

Jag litar inte på den rena ytan. Jag lägger lager på lager och låter några bli begravda, eftersom jag tror att det som inte syns också bär det som syns. Det finns dukar som har väntat i åratal på den sista linjen. Från Japan, där jag bodde i nästan tre år, tog jag med mig en stilla vördnad för gesten som upprepas tills den blir ritual. Därför är varje lager, även i överflödet, en bön gjord med handen.

Jag ber dig inte att tycka om det. Jag ber dig att känna. Och om du känner, att bära. Ett verk av mig vill inte bara ha en vägg; det vill ha samvaro. Det kommer att se tillbaka på dig, varje dag, och varje dag kommer det att säga något annat.

Detta är det första av många brev. De fyra andra berättar, fas för fas, hur jag kom hit. Läs dem i ordning eller i oordning. Kaoset, ska du märka, har aldrig haft någon kronologi.

Marcus Yabe, Curitiba